Bildhuggeri

 

 

 

 

Träbildhuggeriets metoder 

Den här sidan beskriver arbetsmetoderna som träbildhuggare i generellt använder sig av, metodiken kan kanske skilja sig lite mellan olika hantverkare och traditioner, men det är en sorts sammanfattning av vad jag (Mikael) har lärt mig av de äldre och från andra källor. Bilden till höger är tagen 2004 när jag skar 14 likadana luckor till ett kök i Härjedalen, man kan se hur bildhuggarjärnen är uppradade lite systematiskt med eggen bort ifrån arbetsstycket i en vågig list framför och en vågig list på sidan. Järnen på den bakre listen är grupperade efter skålning, där de raka järnen är till höger, i fallande bredd, längre vänster ut så ökar skålningen på skölparna. På den vänstra främre listen brukar jag ha de järnen som jag arbetar med för tillfället närmast arbetsstycket och specialjärnen längst bort till vänster. Det måste lämnas utrymme för klubban, så att man snabbt kan greppa handtaget. Många bildhuggare har eggen emot sig och det kan kanske fungera bäst är man hugger mycket i hårdare träslag, man får ett huggar-grepp direkt, men när man främst snidar och endast använder klubban vid nedslag som i exempelvis träslaget lind så får man bildhuggarjärnet i rätt position direkt när man greppar det om eggen ligger bort från arbetsstycket (snidar-grepp), dessutom minskar risken att man skadar sig. Det är antagligen en vanesak vad man föredrar.

Placeholder image

Klubban

Klubbans huvud är tillverkat i masurbjörk och handtaget svarvat i valnöt med en grov tapp upp i huvudet. Handtaget är anpassat till mina händer och notera klacken längst ned på handtaget som fungerar som stopp när man roterar klubban i handen för att ställa den med huvudet nedåt, dessutom minskar risken för att man tappar den vid hårda slag. Huvudet har en svag konform, där den är bredast upptill, då blir slaget vinkelrät som en förlängning av pendelrörelsen från armbågen, om klubbans huvud är rak så måste man vinkla handleden vid slag. Klubban skall vara välbalanserad i handen. Jag doppade de två klubborna en stor och en liten i en petflaska där jag hade skurit av huvudet, de dränktes in i badet med linoljetempera 50% kokt linolja och 50% terpentin under 7–10 dagar. Så här bra har de klarat sig efter 25 års yrkesbruk.

 
Placeholder image 

Skötsel av bildhuggarjärn

Jag har köpt bildhuggarjärn i flera omgångar och uppsättningar, och det här stycket beskriver hur man kan justera handtagen när man har köpt nya oanvända järn eller nya handtag till begagnade.

Årtiondets auktionsfynd! I dag hämtade jag bildhuggarjärnen som jag ropade in på Arvika Auktionsverks nätauktion i gårkväll. Totalt så kostade de 4700 kr vilket kan anses vara mycket för lite verktyg, det var 67 bildhuggarjärn som var i princip oanvända och kan räknas som fabriksnya, de flesta var oslipade och några amatörmässigt slipade, det kommer att ta ca 10–12 timmar att slipa rätt alla järn, eggvinkel, form och finskärpa med slipsten och bryne, dessutom så skall trähantagen justeras för mina händer (man måste stämma fiolen innan man kan spela). Jag har räknat ut att om jag skulle köpa nytillverkade bildhuggarjärn av modellen GI Svensson, tillverkade av Hans Karlsson klensmide AB med etui så skulle hela samlingen kosta 42 000 kr inklusive moms, Svensson-järnen anses vara bildhuggarens stradivarius, samma klass som de gamla (före kriget) engelska ollonjärnen (Henry Taylor). Det är ytterst sällan som jag har kommit över så många bildhuggarjärn, det har hänt två gånger tidigare på 25 år, i annat fall så har jag köpt några nya järn av märket Pfeil och något GI Svensson. Jag har nu drygt 200 bildhuggarjärn och min far har ca 70 st. Ornamenten till höger har jag skurit.

onsdag den 29 maj 2019.

 
 
Placeholder image 

Lite om slipning av skaft till bildhuggarjärn. Järnen som jag köpte hade inte justerats och slipats av den förra ägaren tack och lov och i dag så slipade jag skaften som ofta brukar vara överdimensionerade för att man skall kunna justera dem, om det är ett bra märke, märket Pfeil har dock välbalanserade skaft från början och billiga märken har plastskaft som är omöjliga att justera.

 
 
Placeholder image 

Längden på skaftet/handtaget skall inte vara för kort, för då blir det inte plats åt klubban när man slår på järnets skaft. Lillfingret skall normalt ligga på utsidan av metallkragen vid infästningspunkten och vila emot denna vid slag, man kan då lättare justera slagets vinkel in i arbetsstycket, lillfingret balanserar slaget på ena sidan av järnet och tummen på motsatt sida. Därför får inte skaftet vara kortare än tummens spetts + ca 1 cm, men skaftet kan givet vis vara längre. Man balanserar upp skaftets tyngdpunkt igenom att reglera skaftets tjocklek och form.

 
 
Placeholder image 

Det viktigaste är att justera balanspunkten så att den ligger ungefär vid metallkragen som finns vid bladets infästningspunkt i träskaftet, anledningen till att det finns en stoppkrage är att inte träskaftet skall klyvas vid slag med klubba. Ofta så jonglerar/roterar man järnen när man vänder dem i handen, ibland så skär man ifrån sig och ibland så skär man emot sig när man skulpterar, järnen måste därför vara lätta att vända i handen. Det är ofta bättre att balanspunkten ligger så att skaftet blir en aning lättare än bladet, men bara en liten aning så att spetsen på bladet tippar ner emot arbetsstycket. När bladet är långt och tunt som på ett sirjärn så kan man lägga tyngdpunkten mer åt skaft-sidan till, man vänder då järnet med fingrarna på skaftet i stället, vilket fungerar bra när även skaftet är tunt. På bilden ovan så är det en stor fiskstjärt där tyngdpunkten ligger långt ut på bladet, och därför så får man försöka se till att även tyngden ligger lite längre ut även på skaftet, man slipar då skaftet lite mer konformat och skaftet kan vara lite längre för att få tyngd. Den sammanlagda tyngdpunkten för bladet och skaftet är det samma som balanspunkten vid stoppkragen.

 
 
Placeholder image 

Skaftets form och tjocklek justerade jag på en slipskiva. Skaften är oftast åttkantiga, där sidan på åttkanten alltid skall ligga i linje med ovansidan på bildhuggarjärnet. Att skaften är åttkantiga har ett syfte, då det därigenom är lättare att hålla koll på bildhuggarjärnets rotationsvinkel i förhållande till arbetsstyckets lodplan, man får även bättre grepp och stöd när man vrider järnet under arbetet. När man slipar skaftets form så är det mycket viktigt att man slipar skaftet lika mycket runt om och i samma form, annars så kan skaftet bli ovalt eller böjt, vilket försvårar arbetet, ett böjt skaft ger även felslag när man slår med klubban. Jag slipar skaften så att det blir någon mm tjockare än kragen på bladet, vid järnets infästningspunkt i träskaftet, men vid kraftigare bildhuggarjärn som utsätts för kraftiga slag med klubban så bör man slipa formen lite brantare för att öka styrkan i skaftet. Tunna järn som inte utsätts för så kraftiga slag kan man slipa skaften mycket tunnare. Under tiden som man formar skaften så får man hela tiden kontrollera balanspunkten och när man vill minska tyngden på skaften så kan man reglera igenom att slipa mer eller kapa skaften i bandsåg. Större slagjärn skall även ha en större anläggningsyta längst ut där slaget med klubban träffar, det minskar kraften i slaget per kvadrat-mm.

 
 
Placeholder image 

Finslipning av skaft. Först slipar jag änden på de längdkapade skaften på en bandputs, ofta så att änden på skaftet blir trubbig för att klubban lättare skall träffa rätt, men ändå såpas mjuk att den känns behaglig att snida med när man lägger bildhuggarjärnets ände i handflatan och trycker järnet in i arbetsstycket. Det är viktigt att få en mjuk övergång mellan järnets blad och skaft, just där man lägger lillfingret vid slag med klubba. Fladdern i pelarborrmaskinen mjukar upp skaftet som sedan skal oljas för att få bästa grepp.

         
 
Placeholder image 

Fiskstjärtens handtag får en konisk form för att tyngden ligger såpas långt ut på bladet på grund av bladets breda egg. Tyngden bör därför även ligga långt ut på skaftet, så att balanspunkten hamnar på mitten vid balanspunkten.

 
 
Placeholder image 

På tunna järn så kan skaften slipas tunna, om skaften/handtagen är för klumpiga så hamnar inte balanspunkten nära stoppkragen och blir fladdrigt när man jonglerar. Här är skaftet svagt konformat och därför lite kortare än om skaftet hade varit tunt hela vägen, man kan reglera skaftets tyngdpunkt och längd igenom att reglera formen.

 
 
Placeholder image 

Handtagen på de svängda järnen som ovan, liksom de böjda järnen kan formas så att de blir tjockast på mitten, detta därför att man normalt inte slår med klubba på sådana järn, det är viktigare att de här järnen ligger skönt i handen. Balanspunkten är däremot ganska viktig.

 
 
Placeholder image 

 

Slipning av bildhuggarjärn

Bildhuggarjärn kan slipas på många sätt, beroende på vilket material som skall bearbetas, hårt eller mjukt träslag och hur man vill att järnet skall bete sig när man snidar i virket.

 

Getfot

Slipningen av getfot är det som ofta upplevs som svårast, främst eftersom det är svårt att bryna den spetsiga botten av järnen. Jag tillverkar spetsiga brynen genom att använda finkornig svart skiffer som jag klyver i en lagom tjock flisa. Man kan använda gamla skifferbrynen eller skifferstenar från naturen, i det nya naturreservatet Skärbo i Dalsland finns ett gammalt skifferbrott där stenen är bra och man borde även kunna hitta bra stenar i närheten eller använt takskiffer. När man kluvit en flisa så slipar man den emot slipskivor och senare brynen med allt finare kornighet så att brynet får en spetsig form och det är skifferstenens skivade lager som gör att man kan slipa brynet till en så tunn form, inte ens arkansasbrynen går att vässa så spetsiga så att de når botten av getfötter, de spricker. Brynet slipar man innan man använder det så att det skall bli så tunt som möjligt innan man brynar av råeggen på insidan av getfoten, stegvis genom att bryna utsidan med allt finare brynen och insidan med skifferbrynet, som skall ha finaste kornighet (ca 5000).

Placeholder image 
Placeholder image 

 

Getfot med spets.

Normalt så slipar jag en spets på getfötter, det är en svår slipteknik som kräver att man slipar eggen på frihand på slipstenens kant och brynar utsidan med ett rundat bryne så att det bildas en liten skålning utan att det blir en brant rygg som bromsar stålet när man snidar. Fördelen med en spets är att getfoten gräver sig ner i arbetsstycket så att det inte slinter lika lätt, dessutom så blir det lättare att styra i svängar. En nackdel kan vara att det flisar om man snidar för grunt med yttersta spetsen och därför så har jag även normalslipade getfötter där eggen är helt rak utan spets.

 
 
Placeholder image 

Getfötter och ”måsvingar”

Det finns raka getfötter som har olika vinkel 35–90 grader järnet till höger. Det finns även måsvingar som har en böjd form som är utmärkta då man bland annat snidar halvstavar i medaljonger mm, men även nära en mittnerv i blad med mera. Måsvingar är svåra att få tag på men Pfeil har dem i sitt specialsortiment.

 
Placeholder image 
Placeholder image 

Specialgetfötter

Det finns flera olika sorter av getfötter, på bilden överst så kan man se en svängd getfot, som är lämplig för långa mjuka svängar, i mitten en böjd getfot som lämpar sig för djupa branta svängar i trånga utrymmen och nederst en getfot där jag har slipat en spetsig rak form utan spets, vilket gör att järnet flisar om man skär linjer med det, men som funkar bra när man vill peta i botten av snitt som ligger emot en kant, där man inte har kunnat avsluta snyggt med ett normaljärn.

 
 
Placeholder image 

Normala getfötter

Normala getfötter med olika vinkel och storlek, med och utan spets. Dessa järn används mest och det är bra att ha olika varianter, men det kan räcka med ett stort och ett litet järn i en uppsättning.

 
 
Placeholder image 

Mina bildhuggarjärn

Jag har ca 200 olika järn, med olika typer av slipning.

Slipningen gör jag på fri hand utan jiggar, det är då lättast att skapa den form man vill ha, men det kräver erfarenhet som kan ta ett par år.

Att slipa med jigg är som att cykla med stödhjul, man kan inte luta i kurvorna och cykla i skogen, bara cykla rakt fram på plant fast underlag, jiggar kan vara bra ibland, men begränsar kontrollen när man väl har lärt sig att balansera.

 
Placeholder image 
Placeholder image 

 

 Den här sidan är under uppbyggnad, det kommer att ta tid, den kompletteras efter hand. 

 

 

 

Kontaktinformation.

Taserudsmöbler

Va: Högvalta

67192 Arvika

Telefon:  070–3341093

Epost: post@taserudsmobler.se

 

Betalningsinformation.

När ni frågar om priset på en möbel så skickar vi en offert, och om ni vill beställa så skickar vi en orderbekräftelse. Möbeln betalas vid leverans, handpenning förekommer när priset är högt, eller när materialet är extra dyrt. Möblerna betalas oftast via bank (faktura) vid leverans. Mindre summor kan betalas kontant eller med Swish: 070-6823206. Alla priserna på hemsidan är inklusive moms. Ytbehandling (standard) ingår, men kostnad för stoppning och tyg tillkommer. Fraktkostnad + emballage tillkommer, om man inte hämtar möblerna hos oss.

Klassiskt Möbelhantverk

Placeholder image

 

Mikael Klarström

Medlem i Mästarregistret. Möbelsnickarmästare No: 016/03-20248

Träbildhuggarmästare No: 22095

 

Katalog PDF

Placeholder image